Underbarheten

Prinsarna gör enorma framsteg. Både jag och Patrik är väldigt stolta över hur bra de kämpar och går upp ivikt. Nu är de inte långt kvar till 1 kg gränsen, de har gått upp mellan 130 och 160 gram sen de kom till Sverige. Det är bra jobbat!!

 

I dag fick vi bada dom för första gången. Vilken känsla det var att få lyfta ut dom från kuvösen och bada! 

Victor tyckte det var lite läskigt och var tjurig, men han hade iof haft en jobbig dag med det verse grejer. Oscar däremot verkade älska det. :D

Nu luktar de väldigt gott och att få andas in babydoft är helt underbart!! <3

 

De har även fått nya öppna kuvöser, så nu är de inte "instängda" längre. Mycket bättre tycker vi alla här. Hoppas bara att det fungerar med värmen..

 

I lördags var min bror Mattias här och träffade grabbarna. Han blev lite paff när han fick se hur små dom var. hihi

Jag tror att han tyckte att de var grymt söta och ville ta med dom hem! :D

Patriks föräldrar var här på eftermiddagen/kvällen och var även här på förmiddagen. Vi gick ut och åt lunch med dom och Patrik kusin Tobbe och han tjej Ida som bor i Uppsala. Det var trevligt!

Sen kom även mina föräldrar med min farmor. Hon ville träffa oss innan hon åkte till Italien i morgon. Det var väldigt kul att träffa henne. Även hon blev chockad när hon fick se hur små grabbarna är. 

 

Patrik har varit förkyld i några dagar nu och int efått hålla i någon av prinsarna men nu på kvällen har han lagt sig med Oscar. Att få se far och son ligga och gosa är så mysigt! Båda pojkarna är lik sin far. <3

Jag ska gå och titta till de nu innan jag ska sova. Är helt slut på alla sätt och vis... I morgon ska jag få träffa en kurator och få prata ut lite, det kan behövas. Det är mycke som har hänt sen vi lämnade grekland och jag vet inte hur jag ska hantera det..

 

Natti natti!

 

Nu är vi äntligen på svensk mark och svenskt sjukhus! Det är sssååååå jävla underbart att vara hemma igen!!

Att få se min mamma och pappa på Arlanda var skönt och en sten (av så många) lyfte från mina axlar.

 

Det var en lång resa hem. Vi åkte från Heraklion kl 8,25 och kom hem till Sverige kl 17,20. Vi hade fått veta att allt även hade gått bra för pojkarna och deras resa. De hade sovit hela vägen.. bra jobbat grabbar! :)

När vi kom fram till Uppsala och Akademiska Sjukhuset så fick vi gå in till vår sal och träffa både läkare, sjuksköterskor och självklart våra prinsar som låg så snällt och fint i sina nya, väldigt avancerade, kuvörser. Om man jämför dessa kuvöser med vad de låg i på Kreta så är det som att gå in i framtiden. Väldigt mordernt.

Vi valde att sova hemma i vår lägenhet och vår säng första natten. Att försöka landa och sova ut lite. Det är självklart svårt med tanke på vad vi gått i genom men det är bara att ta en dag i taget så kommer dte att gå bra.

Vilket det gör!!

 

Våra prinsar gör enorma framsteg och har på bara 3 dagar gått upp 100 gram var i vikt! Läkarna har höjt maten och snart är droppen borta från båda, Victor klarar sig helt på¨enbart mjölk men Oscar behöver lite extra näring.

Osacar har gått över helt på CPAP och andas själv. Han ser väldigt rolig ut i sin lilla mössa och en stor grej i näsan som tar upp halva ansiktet men han är sssåååå söt!!

Victor har också haft CPAP men har gått tillbaka till resperatorn, det blev för jobbigt för honom. Han har en öppen artär i hjärtat som gör att det krävs lite mer från honom för att kunna andas själv men han blir starkare för varje dag.

 

Det känns väldigt ovan att få vara med prinsarna hela tiden, varje dag, varje minut... vi är vana vid att få träffa dom 2 gånger om dagen och nu får vi träffa dom jämt. Vi är också vana vid att bli utslängda så fort läkarna ska göra något, här VILL alla att vi ska vara med, de vill att vi ska hjälpa till.

Jag fick byta blöja för första gången i onsdags och det var super kul. Jag kommer säkert inte att tycka det ju äldre dom blir men ni förstår vad jag menar ;)

Och sen det bästa.. att få hålla i mina söner!

Åååååhhhhhhh vilken känsla!! Tårarna rann ner för kinderna när jag fick upp dom på mitt bröst! Jag kunde verkligen känna kärleken och jag kunde ligga där hur länge som helst. 

Vi får ligga med pojkarna på vårt bröst hur länge vi vill och när vi vill på dygnet och bara mysa!!

Nu känner vi att vi är föräldrar!

<3

 

I natt har jag och Patrik sovit hemma. Vi "firade" att vi blivit föräldrar med ett glas vin och tacos. Gott!! Vi behövde komma hem för att hämta lite mer kläder och lite annat kul som vi behöver där borta. 

Vi blir kvar i Uppsala i ca 2 veckor och sen ska vi flytta hem till Centrallassarettet i Västerås. Hur länge vi blir där vet vi inte men vi tar det sen. Vi tar dag för dag så blir allt bra.

Skynda långsam är mitt nya motto!

 

Nu ska jag göra mig i ordning. Om en liten stund kommer min storebror Mattias för att hämta oss och sen drar vi "hem" till Uppsala!

 

Då så... sista natten på hotel Olympic i Heraklion och sista natten i Kreta. Det känns väldigt overkligt och vi har inte riktigt förstått att vi ska åka hem i morgon. Hem till Sverige, familj, släkt och vänner och framför allt tryggheten.

Vi kommer nog inte att fatta att vi är på väg hem förrän vi sitter på planet, om ens då.. jösses!!

Vi har varit här nere i snart 6 veckor och har vant oss vid livet här nere. Nu när vi kommer hem börjar ett nytt kapitel med nytt sjukhus, fast med svensk personal, nya rutiner för oss och.... ja allt nytt. Jag ska försöka få tag på en bra psykolog som kan hjälpa mig genom allt det här. Det kommer nog att ta tid innan man är tillbaka till "sig själv" igen.

 

Vi har fått prata med en av läkarna i Uppsala som ska ta hand om våra prinsar och fått lite info om vad som ska hända när vi kommer hem. Allt annat får vi veta i morgon.

 

Hotellet fixar med frukost till oss i morgon innan vi åker, en taxi hämtar oss runt tio i sju och sen är vi på väg hem!!

 

Nu måste jag sova och sen hörs vi när jag är hemma i Svea rike igen!

 

Nu räknar vi ner timmarna till avresa. Nästan allt är packat och klart, barnens pass är hos dom på sjukhuset och nu väntar vi på vårt bokningsnummer för flygbiljetterna från SOS. Sen är allt klart! :)

 

Det känns väldigt vemodigt att säga hej då till alla man lärt känna här nere under dessa veckor och läkarna. De har varit oerhört duktiga med våra barn och vi tackar dom med hela vårt hjärta.

Men det svåraste kommer att vara att säga hej då till pojkarna i kväll.... vi kommer inte att få se dom förrän i morgon kväll när de har kommit fram till Uppsala. Jag kommer att sakna dom!

 

Nu börjar en ny del av vårt liv och allt kommer att bli annorlunda. I Uppsala ska vi få bo med barnen, kunna träffa dom precis när vi vill och vi ska dessutom äntligen få hålla i dom - när vi vill!!! Underbart!! <3

Åååhhhh vad jag längtar!!

 

Det blir en lugn sista kväll, det blir en tidig uppstigning i morgon bitti. kl 8,30 lyfter planet mot Athen och sen vidare till München och Stockholm! Sweet!!!

 

På tisdag kommer hela familjen Karlsson hem!!

 

Jag och Patrik får flyga reguljärt hem via Athen och München innan vi landar på Arlanda på tisdag runt halv sex tiden på kvällen. Pojkarna landar med ambulansflyg ca 1 ½ timme efter oss och åker med ambulans till Uppsala. Vi får möta dom där och se får vi se vad som händer.

 

Det är lite skrämmande att komma hem. Vi har vant oss vid livet här och de besökstider som gäller på sjukhuset och när vi kommer hem så får vi träffa våra pojkar när vi vill. Vi ska få bo i samma rum som tvillingarna och då får vi vara med dom 24 timmar om dygnet. Hur kommer det att kännas???

Allt kommer att kännas så konstigt och overkligt. Vi har inte fått kännt på hur det är att vara föräldrar än, även fast våra pojkar nu är en månad gamla. Inga föräldrarutbildningar eller liknande har vi hunnit gått på.. Vi får väl gå en snabbkurs. ;)

Vi väntar och längtar tills vi får hålla i dom och känna deras hud mot vår hud.. det är väldigt vilktigt att få den kontakt med sina barn så kan ni fatta hur mycket jag längtar. När jag fick höra lilla Victor skrika lite igår så blödde mitt hjärta samtidigt som jag blev glad.

Att få höra sitt barn skrika betyder mycket. Jag har fått veta att Oscar skrek lite när han föddes men det hörde inte jag, så jag har längtat efter att höra båda mina pojkars röst.

 

I går (på deras 1 månads dag) så andades de båda själva. Oscar klarade av att andas själv i 1 ½ dygn och Victor klarade det i 6 timmar. Väldigt duktigt av dom! Vi är sssååå stolta! :)

 

Nu är det åter kopplade till varsin respirator och kommer att vara det till de kommer hem till Sverige. Det är enklare för alla om de har andningshjälp under resan, då har läkarna bättre kontroll över andningen och vet att de får syre. Då kan även vi vara lugna.

 

Nu är det dags att sova. I morgon ska vi fixa allt pappers arbete som behövs för att skriva ut pojkarna från sjukhuset. När läkarteamet från Sverige kommer på tisdag för att hämta pojkarna så sitter vi redan på ett plan hem och då ska alla papper vara klara. Jag hoppas att allt går bra och att allt flyter på som det ska.

 

I måndags fick vi veta att vi ska åka hem. De sa att vi skulle få åka på torsdag eller fredag och vi var oerhört glada... men sen så ändrades planerna och vi fick veta att det blir nog under helgen men även att de inte visste när vi skulle åka.

Visst är det superkul att vi ska få åka hem men man kan inte säga till någon som genomgår en kris en sak för att senare ta tillbaka det. Det underlättar inte för ens psyke.

Jag mår absolut inge bra just nu och allt velande fram och tillbaka om när vi ska åka gör att jag bara mår sämre. Jag är ett vrak, psykiskt ostabil och helt slutkörd. Jag faller snart ihop som ett korthus!

Det som håller mig uppe är pojkarna och Patrik. Hade inte Patrik varit här så vet jag inte hur illa det hade varit...

 

Jag vill bara gå hem!!!

Hem till min mamma och pappa som jag saknar så oerhört mycket, hem till familjen och tryggheten och svensk sjukvård. Jag längtar efter att få sova i min säng och att få äta svensk husmanskost. Jag saknar till och med kylan!!

Men snart, snart får vi säkert flyga hem. På måndag vet vi förhoppningsvis mer...

 

Håll alla tummar och tår och be en extra bön för oss!!

 

 

I dag är det 1 månad sen vi åkte ner hit på semester. En semester som varade i 5 dagar innan allt vändes upp och ner. Ingen av oss trodde att det skulle hända men nu gjorde det det och här sitter vi.

Det känns fortfarande helt overkligt men verkligheten har kommit ifatt på ett sätt. För min del så har jag fattat att jag nu är mamma till två helt underbart söta pojkar. Helt otroligt vilken känsla!! <3

 

Mina mammainstinkter finns där och jag blir arg på läkarna när jag inte får svar på mina frågor eller inte får träffa någon av pojkarna (vilket har hänt med Oscar). Men vi ska jobba hårt på att flytta tillbaka Oscar till samma sjukhus som Victor, där får jag träffa både mitt barn och läkarna 2 gånger om dagen och jag behöver inte vänta så länge på att få prata med en läkaren. Läkarna kommer till mig.. jag behöver inte gå till dom. Mycket bättre!!

 

Både jag och Patrik mår bättre för varje dag och har börjat slappna av lite. För bara en vecka sen så fanns inte ens tanken på att ha kul, t ex som att shoppa.. Jag gick och handlade det som jag måste ha, inte för att det är kul. Nu är det roligt att gå in i butiker igen. Inte för att det blir så mycket shopping, handlar fortfarande bara det jag behöver som hygienartiklar och kläder (hade bara mammakläder med mig som nu är för stora). Jag fick dåligt samvete när jag hade kul fast jag visste att ingen skulle tycka att jag var en dålig mamma bara för att jag skrattar och ler medans mina barn ligger på sjukhus. 

Jag måste kunna njuta av livet och ha kul även fast det är en svår situation. Att sitta inne på hotellrummet och bara vänta på att telefonen ska ringa kommer bara att göra oss galna...

Eftersom vi inte har något kök på vårt hotellrum så äter vi ute 2 gånger om dagen och vi går runt ganska mycket i stan. Vi hittar nya restauranger hela tiden. Den grekiska maten är god men jag börjar bli trött på sovulaki, pommes, tzatziki... det är det som serveras på alla turistställen i stan. Jag saknar svensk husmanskost..

 

Vi har börjat turista lite också, det är en gammal stad med mycket vackra ställen, en härlig hamn med ett stort fort, små smala gator och många kyrkor. Sen får vi inte glömma det stora arkeologiska fyndorten Knossos från bronsåldern. Det var ganska häftigt att se!

Vi har forfarande ganska mycket att se och det är tur att vi har tid att göra det.

 

Det är säkert många som väntar på bilder på våra prinsar men jag ska göra er besvikna. Av naturliga själ så vill jag inte lägga ut några bilder. Jag kan dock bjuda på en bild på en liten fot och hand. :)

 

 

 

Nu gäller det att hålla alla tummar och be till högre makter. På måndag börjar SOS international och barnens läkare disskusionen om vår hemresa. YEAH!!! :D

 

Vi hoppas och ber att vi får komma hem inom snar framtid.

SOS har tagit flygit hem mindre barn än Victor och Oscar med ambulansflyg och det är väldigt kompetent personal som SOS skickar ner. Så vi vet att vi är i bra händer så att säga. :)

 

Pojkarna gör framsteg och mår bra! <3

 

Vi har nu varit här nere i 4 veckor... än så länge är min grekiska är ganska basic, kan bara säga "god dag", "god kväll", "tack", "varsågod" och namnet på båda sjukhusen. Inte så mycket men bättre än inget ;) 

Bara man kan göra sig förstådd i taxin och restaurangen så är det lugnt. På sjukhusen finns det oftast någon som förstår en, annars hämtar det någon som kan lite engelska som kan översätta. 

 

Nu ska vi åka och hälsa på våra älsklingar!!

Våra prinsar har hunnit bli 2 veckor och de lever fortfarande. När de förlöstes trodde inte läkarna att de skulle klara sig, de sa att tvillingarna bara hade en 20-30% chans att överleva om de ens överlevde natten. Nu har det gått 2 veckor. Yeah!!

 

Men vi får inte slappna av än... läget är fortfarande kristisk när det gäller Oscar. Han mår bättre nu men är forfarande väldigt sjuk. Han var ovanligt pigg när vi var där på kvällen, han tittade väldigt mycket och länge. Känslan som gick genom kroppen går inte att förklara men alla mammor och pappor vet exakt vad jag menar. <3

Läkarna tror att han får ligga kvar i en vecka till innan han kan flyttas tillbaka till Victor om inget annat händer.

 

Victor är stabil men har trovilgtvis fått en liten infektion. De har tagit lite tester och vi får vänta till efter helgen innan vi får svar. Hoppas verkligen att det inte är något allvarligt.

Han får i sig lite mjölk varje dag och är väldigt aktiv. Det är ssssåååå mysigt att få vara där och gulla lite. Det är inte mycket, vi får sticka in våra händer i kuvösen och klappa lite på huvudet och armarna men det betyder så mycket.

 

 

Jag längtar tills den dagen jag får hålla i våra prinsar.... 

 

I dag åkte svärföräldrarna hem till Sverige och vi får stanna kvar och kämpa. På ett sätt är det tråkigt att de åker men samtidigt skönt. Det är jobbigt att känna att man måste vara glad och trevlig när man går igenom något traumatiskt, fast de förstår att det är jobbigt och har varit ett bra stöd.

 

Saknade efter min familj växer för varje dag, jag saknar min mamma så mycket att det gör ont. Det är tur att jag kan ringa henne varje dag men det är fortfarande jobbigt. 

Vi saknar alla våra syskon, släkt och vänner och uppskattar allt stöd som vi får. Utan det hade allt varit värre och vi hade nog inte haft den styrka som vi har nu.

Vi hoppas att ingen tar illa upp om vi inte ringer men vi har inte den ork att ringa till alla.... det tar väldigt mycket på krafterna. 

 

Tack så jättemycket för allt stöd och kärlek som ALLA ger oss! Det värmer i våra hjärtan och ger oss styrka att överleva dagen! Ni är guld värda i våra ögon!

 

I går kväll fick jag et samtal som ingen förälder vill ha, "your baby is not good, you have to come to the hospital now!"

Dagarna går väldigt fort här nere av någon konstig anledning. Vi går upp och äter frukost, gör några ärenden/läser mail, åker till sjukhuset till 12 tiden, åker därifrån vid 13 tiden och äter lunch, gör lite av varje fram till 18 tiden, tillbaka till sjukhuset och sen middag.

Som sagt, dagarna går fort...

 

Vi har några vänner eller vänners vänner som har gått igenom ungefär samma sak som oss, deras barn eller tvillingar har blivit födda alldeles för tidigt. Om vi vill kan vi kontakta dem och få stöd och hjälp och det uppskattar vi jättemycket.. men det de har gått i genom har hänt i Sverige, där man får vara med sina barn på sjukhuset dygnet runt, man har sina när och kära vid sin sida, bättre sjukvård och läkare som pratar svenska. Det har inte vi!

Vi får träffa mina prinsar 2 gånger om dagen och får prata med en läkare som har väldigt taskig engelska eller bara kan säga några få ord på engelska. Vi vet inte ens om våra barn lever när vi åker dit varje dag eller vilket tillstånd dom är i!

Ingen här bryr sig om mig och hur jag mår här nere, får knappt någon information om hur jag ska göra med sår, tunga lyft, mat, dryck osv. Allt har jag fått veta via nätet eller via mail med min barnmorska hemma. Efterkontroll?? Blir det någon sån?? Vem vet... inte jag iaf.

 

Vi båda hade önskat att vi var hemma i det svenska trygga nät som vi alla är vana vid men nu är vi inte det.... vi är i ett himmelsk helvete!

 

Jag hoppas verkligen att ingen tar illa upp nu, speciellt de som har gått igenom detta där hemma. Det här är inget jag önskar någon och de som gått igenom det vet hur jobbigt det är!

 

Vår psykolog Kicki som vi kan prata med när vi vill på dygnet har sagt till oss att vi måste försöka att hitta glädjen i det som har hänt. Vi har ju faktiskt blivit föräldrar till 2 jättesöta prinsar! <3

Men det är väldigt svårt, man får nästan skuldkänslor för att man är glad och skrattar men samtidigt så måste vi hålla tillåta oss att vara glada och försöka "njuta" av livet och den tid vi får med våra pojkar!