Underbarheten

Mitt underbara liv som tvillingmorsa <3

Lördag...

Dagarna går väldigt fort här nere av någon konstig anledning. Vi går upp och äter frukost, gör några ärenden/läser mail, åker till sjukhuset till 12 tiden, åker därifrån vid 13 tiden och äter lunch, gör lite av varje fram till 18 tiden, tillbaka till sjukhuset och sen middag.

Som sagt, dagarna går fort...

 

Vi har några vänner eller vänners vänner som har gått igenom ungefär samma sak som oss, deras barn eller tvillingar har blivit födda alldeles för tidigt. Om vi vill kan vi kontakta dem och få stöd och hjälp och det uppskattar vi jättemycket.. men det de har gått i genom har hänt i Sverige, där man får vara med sina barn på sjukhuset dygnet runt, man har sina när och kära vid sin sida, bättre sjukvård och läkare som pratar svenska. Det har inte vi!

Vi får träffa mina prinsar 2 gånger om dagen och får prata med en läkare som har väldigt taskig engelska eller bara kan säga några få ord på engelska. Vi vet inte ens om våra barn lever när vi åker dit varje dag eller vilket tillstånd dom är i!

Ingen här bryr sig om mig och hur jag mår här nere, får knappt någon information om hur jag ska göra med sår, tunga lyft, mat, dryck osv. Allt har jag fått veta via nätet eller via mail med min barnmorska hemma. Efterkontroll?? Blir det någon sån?? Vem vet... inte jag iaf.

 

Vi båda hade önskat att vi var hemma i det svenska trygga nät som vi alla är vana vid men nu är vi inte det.... vi är i ett himmelsk helvete!

 

Jag hoppas verkligen att ingen tar illa upp nu, speciellt de som har gått igenom detta där hemma. Det här är inget jag önskar någon och de som gått igenom det vet hur jobbigt det är!

 

Vår psykolog Kicki som vi kan prata med när vi vill på dygnet har sagt till oss att vi måste försöka att hitta glädjen i det som har hänt. Vi har ju faktiskt blivit föräldrar till 2 jättesöta prinsar! <3

Men det är väldigt svårt, man får nästan skuldkänslor för att man är glad och skrattar men samtidigt så måste vi hålla tillåta oss att vara glada och försöka "njuta" av livet och den tid vi får med våra pojkar!

 

 

Kan tänka mig att det är tufft för er. Inget man önskar sin värsta fiende. Jobbigt att vara långt bort från sina nära och kära, sitt skyddsnät och inte kunna språket. Tur att ni har varandra.
Enda glimten i helvetet är att ni har blivit föräldrar till två, om än väldigt små, prinsar.
Kram från ett grått Sverige

JAghar skuldkänslor för att jag har två friska barn.Ni ska inte ha skuldkänslor alls. Att skratta är bra, att gråta är också bra. känslor går inte att styra. låt dem bara komma. den dagen ni får ta med era prinsar hem till er lägenhet i Sverige så måste ni orka ta hand om dem. skäms inte över era känslor utan tillåt dem bara att komma. När man precis blivit mamma och pappa får man vara ego. Kom ihåg det! kram

sen gör ju solen att ni får vitaminer automatiskt. här blir det mörkare o kallare, ingen hit!

Gläd er åt barnen!(trots att ni har det svårt)

Vi väntar här för att ta hand om er när ni kommer hem!

Med tanke på ditt inlägg så antar jag att Anna-Karin har berättat om mig/oss. Vi fick våra tvillingpojkar i vecka 25. Tog tyvärr illa vid mig av dina ord, vi hade inga nära och kära vid vår sida när vi fick våra pojkar. Vi må ha bra sjukvård i Sverige men jag kunde aldrig tänka mig att det fanns så många urusla och idiotiska läkare här. Den ena läkaren sa en sak och trodde Niclas skulle klara sig (det var han som mådde sämst) medan en annan läkare kommer in fem minuter efter och talar om för oss att vi minsann ska skita i honom och bara koncentrera oss på Filip och när Filip skulle vara redo för att komma ut så skulle vi se om Niclas levde eller inte. Lund må vara ett bra sjukhus men det inte många som faktiskt tänker på hur man mår i en sådan situation och när vi blev flyttade till Karlskrona så kunde man tro att det var vaktmästarna som var sjuksköterskor och läkare (inget illa menat mot vaktmästare men dom hade då ingen aning om sjukvården). Att få bo på ett sjukhus i tretton veckor utan nära och kära och med idioter till läkare skulle jag aldrig kalla för skyddsnät. Vi visste heller aldrig hur våra barn mådde förrän vi kom in till dom, på BB placerade dom mig i samma rum som andra mammor men skillnaden var att dom fick ha sina barn i famnen medans jag fick åka två våningar ner för att endast få titta på mina. När vi gick i korridoren, hämtade mat och tittade på tv så satt alla andra med sina barn i famnen men inte vi. Hade dom tänkt lite hade dom fattat vilken dålig ide det var. Ingen förklarade någonting om pumpning eller liknande. Dom skulle ta tempen på mig två gånger om dagen för att se så att jag inte fick någon infektion efter snittet men detta gjordes inte. Dom sket fullständigt i mig och oss! Förlåt men jag tog verkligen illa upp vid dina ord.

Jag ber så jätte mycket om ursäkt att jag sårade dig men det var inte bara dig jag tänkte på när jag skrev mitt inlägg. Det finns fler och vad man har läst på andra bloggar om vad de har gått igenom. Att man kan få så dålig sjukvård i Sverige är inte kul att få veta. Jag visste inte att man kunde få det men fast jag har hört att Lund inte är så bra.

Jag hoppas att dina pojkar är bra och växer upp till fina grabbar!

Som du säkert förstår så är det såklart ett väldigt känsligt ämne och en självklarhet att man tar illa vid sig.
En del av dom jag träffade i Lund brann verkligen för vad dom jobbade med och dom kunde verlkligen sitt jobb. Tyvärr var det fler som var tvärtom. Karlskrona ska vi inte ens tala om, där var alla idoter rent ut sagt! Har inte haft någon bra erfarenhet av dom efter att vi fick åka hem med killarna heller.
Är det något du vill fråga om, skriva av dig eller något så är du välkommen att göra det. Jag önskar att jag hade haft någon att prata med när vi låg på sjukhuset. Vi blev erbjudna att prata med en psykolog men man var så chockad att man inte fattade varför då. Jag har väldigt många och långa minnesluckor från både tiden på sjukhuset och dom första månaderna hemma.
Håller tummar och tår för att Oscar är stark nog för att repa sig från operationen och att han klarar nästa galant!

Det är klart att jag förstår dig Paula men jag hoppas också att du förstår vilken påfrestning det är att vara i ett land där du inte pratar språket och nästan ingen sjuksköterska eller läkare pratar svenska. Att inte förstå när någon berättar hur ditt barn mår eller om han kommer att dö under en operation är fruktansvärt.
Vi har kontakt med en psykolog som sitter hemma i Sverige (det finns ingen svensk i närheten) hjälper mer än vad jag trodde, jag skriver även dagbok varje dag men jag har precis som du väldigt minnesluckor.
Att ni var starka nog att klara er kris ger mig mer styrka. Tack för att du delar med dig!